10,15 är det ju!

Sådärja. En timme för tidigt i skolan, måndagmorgon. Josefin du börjar 10,15, inte 9,15. Jag cyklade som en galning också som vanligt. Såklart. Det värsta är att det står 10,15 klart och tydligt i almanackan. Jag är ett pucko.

Helgen passerade utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Jag jobbade och red min häst. Igår var jag och Niclas och hälsade på Barbro. Jag älskar att hon bor så nära. Man bara kilar över, säger Hej! och dricker lite thé. Sedan går man hem igen.

Efter att jag jobbat igår passade jag på att köpa en härlig ljusgardin. Nu hänger det stämningsfulla stjärnor i hela mitt fönster. Så himla fint, och allt med anledning av Jesufödelse! Tänk om han inte hade fötts, vad lite pynt det hade varit i de svenska hemmen i decembermånad! Hemska tanke.

Jag tror vissa systrar inte mår så bra. Kanske alla tre. Jag blir orolig och hoppas att de får hjälp om de behöver det. Jag sitter här på SLU och känner mig maktlös. Av olika skäl. Avstånd både mätt i mil och i känslomässig närhet. Jag tänker på er.

Just ja! Hyrestanten lever tror jag! Det lyser i alla fall i hennes fönster och ingen har sagt något annat. Men nu vill jag ändå flytta till en riktig lägenhet som Barbro. En helt annan levnadsstandard med kök och utrymme att röra sig på. Jag ska börja leta större.

Dagens lärdom: Bättre kolla schemat en gång för mycket.