Sträcker någon ut en hand eller ska vi fortsätta såhär?

Det känns som hela familjen är besviken på mig. Har jag varit dum? Är det dumt att lyssna på sin kropp? Kanske, om svåra beslut gör det ännu svårare i slutändan. Ska jag sträcka ut en hand, eller vänta på att någon annan gör det? Jag har inga svar, jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli bra, eller i alla fall bättre. Jag vet inte ens om jag gjort något fel.