Hilfe

Det bubblar inte längre. Jag är bananas. En banan. Jag vill inte ha allting flytandes vid ytan. Känslomänniska. Stenmänniska.

Jag måste hela tiden lyssna på musik jättejättehögt. Hoppas att pensionärerna är lomhörda. Annars blir dom det nu.

Jag känner så jävla mycket hela tiden. Så mycket att jag måste svära. Så ni förstår.

Alfur la sitt huvud på min axel igår. Han ville aldrig ta bort det. Jag missade början av Greys Anatomy eftersom min kärlekshäst ville ha sitt huvud på min axel. Jag skulle kunna gråta när jag tänker på det. Om Alfur dör. Den största skräcken. Jag får inte tänka så. Man måste våga leva. Det är det läskigaste av allt. Att man måste. Vara sin egen. Lyckas smed.

Jocek Berg sjunger så högt härinne. Nästan så att jag vill be honom att dämpa sig lite. Schh.

Jag läser om Koreakrig, vietnamkrig och folkmord i Kambodja. Alla dör och dör. Jag kan inte ta in alla grymheter. Jo, jag kan faktiskt ta in precis alla grymheter. Alldeles för bra. Det verkar alltid finnas utrymme för mer. Blir det aldrig fullt?

Hård hud. Överst på min önskelista.

Mitt arv. Min tunna, tunna hud.

Ibland svider det i bröstkorgen av all kärlek som bor därinne. Jag vill att ni ska veta hur älskade ni är. Älskade systrar.