En desperat blick

Ibland blir man helt galet rastlös. Som när man varit hos kiropraktorn och blivit beordrad stillhet. Det kryper i kroppen, samtidigt som jag inte vill göra något. Känner mig som en treåring. Vägrar öppna matteboken, hungrig men vill inte äta något...så nu sitter jag här med ett äpple och väntar på att teet ska bli färdigt. Visdomstanden gör det mindre behagligt att tugga, men det går.

Jag har aldrig haft så ont under en behandling som idag, så jag är glad att jag var förutseende nog att stiga upp kl 7 för att mocka mina tre boxar. Och så länge jag är stilla så är det ok. Hade verkligen velat rida Alfur idag, men jag såg en viss desperation i kiropraktor Dalhbäcks blick när han bad mig att lyssna på min rygg. Så jag gör väl det idag då. Han vet ju inte att jag måste rida varje dag om min själ inte ska braka ihop. Hellre frisk hjärna är frisk rygg. Faktiskt. Även om jag börjar bli riktigt, riktigt trött på att ha ont. Undra om absolut stillhet skulle göra det bra? Kommer jag aldrig få veta. Vem klarar av att sluta med allt dom mår bra av. Och vem mår bra av absolut stillhet? Jag skulle driva mig själv till vansinne.

Jag gick på festen i fredags. Det var massa folk och ganska kul. Sedan blev det BJ med Frida & Anna. Jag blev rejält förolämpad av ett Backslickäckel. Min dröm är att han ska handla av mig någon dag så jag kan fråga om han verkligen tycker jag var värd hans mumsiga kommentar.

Resten av helgen jobbade jag och tog hand om de tre små Islandstrollen. Söndagen avslutade jag med en lång ridtur med Lurvalfur.

Mitt självförtroende sviktar från och till. Arbetsklimatet på jobbet har försämrats ganska mycket tack vare några tjejer som inte gillar mig och inte har ryggrad nog att säga varför. Och i skolan känner jag mig ganska ensam från och till. Verkar som det är lätt att tycka illa om mig. Det är tråkigt. Klart att jag vet om alla dom som faktiskt gillar mig på jobbet (dom är många fler, än de 2-3 tjejer som fortfarande befinner sig på mellanstadiet!). Niclas och alla kompisarna. Jag vet verkligen att jag inte är ensam. Men känslan infinner sig ändå.

Imorgon skulle jag ha räknat matte med snälla Danial, men han blev tvungen att jobba. Himla synd för jag behöver pluggsällskap, det är svårt att sitta ensam när man kör fast. Nu känns det ju lite lönlöst att öppna matteboken för jag vet att jag inte kommer förstå ett endaste dugg. Jag är sjukt nervös för tentan. Med all rätt kan jag tro.

Snart ska jag åka och göra iordning hästarnas mat. Får jag komma ut lite i alla fall.

Muntra gärna upp en uttråkad tjej.