Osäkerhet

Jag hade visst glömt att det finns en baksida till allt. Att ständigt gå runt och oroa sig. Tänka tänka tänka. Tvivla på sig själv. Jag gillar ju mig själv. Men nu ska en annan människa godkänna mig ständigt. Och min osäkerhet blir allt mer tydligt framträdande. I alla fall för mig. Andra, som inte känner mig jätteväl, tror nog att jag är tuffast i stan. Ack vad fel dom har. Jag luras så bra.

Spelar jag då? Men i andra situationer är jag fortfarande säker på mig själv. Jag behöver inte andras godkännande, dom får gilla mig om dom vill. Men i förhållanden är det annorlunda, där ger jag allt av mig själv. Jag visar mig svag. Det är så himla läskigt.

Jag får panik och undrar om det verkligen är värt det. Men nu är det redan försent. Jag skulle aldrig tillåta mig att lämna honom av rädsla för vad jag i framtiden skulle kunna förlora. Nu tycker jag ju redan om honom.

Så. Jag måste fixa det här. Förmodligen alldeles själv, eftersom det är min egen lilla galenskap. Jag vårdar den så ömt.

Casperhunden ligger vid mina fötter. Nu när jag skrivit det här tråkiga som bor i mitt huvud ibland, så känns det redan bättre.

Jag åt middag med Mormor idag. Hon är en skön dam som inte haft sån tur i livet. Hoppas hon vill följa med och bada imorgon.

Dags för sista promenaden för kvällen.