Kukdagen nr 1

Hopplösa hjärna. Jag hamnade på botten idag. Jag är där fortfarande. Önskar jag kunde ta mig upp.

Åt frukost och klädde på mig. Cyklade nästan ända fram till skolan, men sedan förmådde jag inte gå in. Kunde bara inte sätta mig bland dom andra och låtsas vara normal. När jag är allt annat än normal.

Och varje gång jag får ett återfall BLIR JAG SÅ VANSINNIGT RÄDD ATT JAG SKA BLI SJUK IGEN. Jag vill inte ner i hopplöshetens mörker igen. Så rädd.

Hur kan jag förvänta mig att andra ska förstå när jag inte gör det själv. Och när jag till på köpet är som en sluten mussla.

Jag har äntligen fått igång mina tårar. Det hjälper lite. Det är överumplande otäckt att må såhär när jag inte van. Tänk att jag mådde såhär i flera månader. Jag har ju piller att ta, men det vill jag inte. Antar att problemen som vanligt kvarstår när jag vaknar ur slummern. MEN VILKA PROBLEM? Jag har väl inte mer problem än någon annan? Jag förstår inte varför det blir såhär.

Svaghet?
Sjukdom?
Rädsla?
Feghet?

Tänk om det är något som återkommer varje höst. Tänk om det här är mitt liv nu. Tänk om.

Det finns inte plats i livet för psykiska sjukdomar. Eller handikapp. Eller vad vi nu ska kalla det.

"Kunde tyvärr inte gå på föreläsningen för min ångest var för stark och jag kände mig på tok för innesluten i min bubbla"

Det är förmodligen ingen giltig frånvaro. Men vad vet jag.

Om man tittar på Alfur så känns det bättre. Hans mjuka päls lindrar det som ingen annan kan lindra.

Och gud vad jag inte vill vara till mer besvär än vad jag redan varit. Jag vill också klara av att leva. Jag vill inte ligga någon till last.

Det är nog bäst att jag tar lite thé med honung.