Torsdag

Att ligga naken, helt omsluten av en annan naken människa innebär värme. Kanske trygghet och kanske lugn. I de allra flesta fallen är det en falsk trygghet, men ändock saknar jag det ibland. Ibland kan man få det från en människa man inte ens känner. Det är konstigt.

Jag kanske aldrig kommer vara tillsammans med någon igen. Hitills har det aldrig varit värt besväret. Tvåsamheten har aldrig varit värt uppbrottet. Undra om jag någonsin upplevt kärlek? Har det bara varit "kärlek"? Den bästa jag varit med är nog Viktor. Han är en otroligt varm och generös människa. Men vad hjälper det när jag tröttnar gång på gång.

Och hur fortsätter man vara stark och trygg i sig själv? Jag slutar på ett sätt vara mig själv när jag är ihop. Jag förlitar mig så mycket på den andra personens trygghet och styrka. Det är helt fel. Och det är därför jag aldrig vill vara ihop med någon igen. Och det är därför jag ibland saknar någon som håller om mig om natten.

Men jag vill aldrig förlora mig själv igen som jag gjorde i höstas. Aldrig aldrig aldrig. Jag är så fruktansvärt rädd att det ska hända. Kommer jag alltid leta efter tecknen? Tecknen som säger att jag håller på att förlora fotfästet.

Jag måste ta hand om mig själv. Jag måste bli starkare. Jag mår så bra nu. Måste måste måste vara rädd om det. Och komma ihåg känslan. Få saker är värda att försaka sig själv för. Kanske inga alls.

Behöver man något annat än sig själv, vänner och en kärlekshäst att brinna för? Vad skulle det vara? Jag kan inte komma på något.

Jag dricker förresten min andra kopp thé redan nu 09,17. Ska inte göra om gårdagens misstag.

Josefin