Höstmorgon med dagg, kyla, solsken och nyfikna hästögon

Jag mår bättre idag. Det är bra för idag ska jag vara på Maxi. Det fungerar vanligtvis dåligt tillsammans med ångestattacker. Dom vill gärna att vi kommer med ett glatt humör. Oj oj oj vad dom kommer gilla mig idag.

Gick inte på Johannas korridorsfest igår. Så kan det vara. Jag somnade tidigt efter en tvåtimmarstur med en nyklippt Alfur.

Mitt thé är snart klart. Jag har försökt förstå vad det är för fel på mig, eller vad som inte fungerar i mitt liv. Men hur jag än vrider och vänder på det så klarnar det inte. Det lugnar sig kanske igen. Så livet kan fortsätta. Jag gillar ju att leva. Jag gillar starka, tuffa Josefin. Har lust att bränna upp den andra Josefin. Men hon är ju också jag. Måste jag acceptera henne? Krama henne tills hon mjuknar och slutar stänga in sig. Som jag inte låter någon göra fast det är det jag behöver mest av allt. För det gör för ont. Jag kan bara inte släppa in någon i vansinnet. Ge fri passage.

Det finns flera i min närhet som känner till stora delar av mitt lilla vansinne. Och det finns en som känner till allt. Jag behöver bara andas ett ord så förstår hon. Himla sabla jättetur.

Tänk om man kunde skära bort en del av bröstkorgen. Bara ta bort. Sudda ut det svarta och lämna plats för värmen som vill dit. Det känns som att vara instängd. Tar all min energi.

Alltid så trött igen. Drömmarna är tillbaka. Varje natt är full av bearbetning. No wonder jag somnar på föreläsningarna. Den här natten var väldigt hektisk. Jag sprang mycket. Det var svårt att hinna. Man behöver inte vara ett geni för att avläsa mina drömmar.

Ska äta lite yoghurt nu. Sedan måste jag dra på mig mitt Icaleende. Det är fint.

Josefina