Onsdag

Idag har jag varit på gruppterapi. Jag vågade ta mer plats än någonsin, tror jag.

Efteråt frågade Peter i gruppen om jag ville gå och fika. Jag hade en timme innan historian började så det passade ju bra. Vi tog med en till deltagare, som jag missat namnet på. Nu är det för sent att fråga känns det som. I alla fall. Mitt hjärta blöder för den namnlöse gossen. Han har verkligen inga vänner, och träffar i stort sett inga människor alls. Jag tyckte han var jättetrevlig. Men jag vill ju inte att han ska känna det som medlidandeumgänge. Men jag gillade honom. Han tyckte också att djurkärlek var bättre. Världen är för intolerant. 20 år och alldeles ensam. Hur tar man steget ut då?

Alfur var snällare idag. Bra, för jag ville inte bråka.

Sömnen blir sämre och sämre, och drömmarna galnare och galnare. Skulle kunna skriva ner dom men dom är så jäkla sjuka att jag tror vi hoppar över det. För allas vår skull.

Josefin