Jag är cp

Jag känner mig fånig som sitter här i bloggen och gnäller. Men det är typ det enda stället jag har att uttrycka mig på. Men det är så många som läser. Till vilken nytta? Jag kände mig så fruktansvärt ensam igårkväll. Mamma skickade ett godnattsms. Tack, förlåt att jag inte svarade. Jag vet inte varför.

Och jag saknar Niclas. Varför? För att jag är rädd eller för att det är kärlek? Jag tycker så hemskt illa om mig själv. Jag är så svag. Jag vet inte om jag är redo för psykakuten eller bara är trött och rädd. Och när det förs på tal får jag ångest i hela magen. Jag fattar inte att någon vill vara kompis med mig. Jag är en så knäppstare. Jag vill bara vara normal.

Jag hoppas jag tar mig iväg till skolan. Jag kan inte sitta här och vältra mig mer nu. JAG ÄR EN HELT VANLIG MÄNNISKA. VARKEN MER ELLER MINDRE. KAN JAG FATTA DET NÅN GÅNG.

Och nu vill jag inte att någon ska läsa det här och få panik. Ville bara få det ur mig. It´s all good.