Separationsångest

Det var länge sedan jag åt lugnande. Men jag klarar inte av det här . Känner mig redan bedövad. Hatar mig själv. Önskar att det inte var natt. Jag är rädd. Ensam och rädd.

Men jag var tvungen. Jag måste bli den starka Josefin som jag var i våras. Jag måste stå på egna ben. Även om det känns som dom aldrig kommer bära.

Det finns inget rätt eller fel. Det finns ingen Lena under sängen. Det finns bara en rädd Josefin. Som kämpar för att överleva.