Tumlad och tömd

Ok. Första riktiga attacken har ägt rum, och det var såklart stackars fina Niclas som fick hjälpa mig igenom den. Självföraktet växer men alternativet var typ dunka huvudet i väggen. Eller att röka 10 cigarretter. Eller ännu värre saker. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra när det blir svårt att andas. Man får en impuls att skära i sig själv för att få känna en annan smärta. Men jag vill inte skära i mig själv. Galenskap. Då lugnar Niclas röst i telefonluren. Men hur känns det för honom att höra mig snyfta okontrollerat. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag står handfallen. Eller ligger oftast. Och nu blev det kursiv stil. Helvete. Jag får börja om.