Väntan

Jag väntar på att Niclas föräldrar ska åka så vi kan ses. Han lät inte så angelägen, men jag är också en stjärna på att läsa in budskap i andras tonlägen. En ganska dålig egenskap som skapar obehag för alla inblandade.

Kamilla tar hand om Alfur idag. Och jag känner mig som världens sämsta hästägare. Fast för honom kvittar det nog vem som häller maten i krubban ikväll. Men jag vill lukta på honom.

Jag pluggar inte det allra minsta. Ligger på sängen och har ont. Funderar på att rassla mig iväg till en affär. Har i alla fall lyckats stressa av lite. Har jag såhär ont får jag vila ikväll och hoppas det är bättre imorgon.

Nu ska vi försöka lösa en ekvation som hittills verkat ganska knepig. Hur hinner man med heltidsstudier, jobb, häst, pojkvän och vänner? Och sig själv? Går knappast att prioritera bort varken det ena eller det andra. Alla är så viktiga. Jag får inte ihop det. Inte utan att stressa sönder. Borde försöka släppa på pressen och inte ge mig själv så dåligt samvete. Som jag lärde mig hos Lena. Att inte plåga mig själv med tankar som inte gör någon nytta. Alls.

Alltså. Försöka planera lite. Och inte använda 75% av tiden till att ge mig själv hjärtklappning. Det ska jag försöka med.

Imorgon ska jag göra en nystart. Livet är mycket bättre när man orkar gilla det.

Om man vill hjälpa mig på vägen så blir jag glad.