Gräsö

Vaknade av att mamma smsade och ville att jag skulle ringa. Ringde Niclas istället. I varenda säng och soffa låg det bakfulla ynglingar och mådde illa. Casper gick glatt fram och slickade dom i ansiktet. Jag gjorde inte direkt något för att hindra honom.

Gick en liten vända med Herr Hund. Försökte äta frukost och upptäckte att det var allt annat än angenämt att svälja. Vad jag förstår så fyller inte ens visdomständerna någon funktion. Nu är klockan halv sex och jag är ganska snurrig i huvudet. Kokar lite makaroner och hoppas att jag kan få i mig dom.

När kidsen gått somnade jag på altanen. Vid tvåtiden vaknade jag och åkte med Casper till stugan så han skulle få bada. Och det gjorde han. Monika, Ragne, Magnus och Malin var där. Deras hundar ville slåss med min hund. Jättetråkigt tyckte jag. Efter en långpromenad i skogen, där vi inte alls alltid visste var vi var ( och kom fram på ett väldigt oväntat ställe ), åkte vi hem till fina Gräsön igen.

Och nu är jag här. Skrivandes årtiondets ointressantaste inlägg. Men vad fan. Det är min blog.

Förresten. Tankade bilen på Gräsö. Motorcyklisten som tankat före mig frågade försiktigt om jag var från Uppsala? Han kände igen mig från Ica Maxi. Han hade tydligen lätt för att minnas ansikten. Så nu undrar man ju om jag hänger för mycket på Maxi, eller om jag helt enkelt gör ett oförglömligt intryck på dom allra flesta.

Nu ska jag försöka få i mig föda så jag orkar slappa resten av kvällen.

Osäkerhet

Jag hade visst glömt att det finns en baksida till allt. Att ständigt gå runt och oroa sig. Tänka tänka tänka. Tvivla på sig själv. Jag gillar ju mig själv. Men nu ska en annan människa godkänna mig ständigt. Och min osäkerhet blir allt mer tydligt framträdande. I alla fall för mig. Andra, som inte känner mig jätteväl, tror nog att jag är tuffast i stan. Ack vad fel dom har. Jag luras så bra.

Spelar jag då? Men i andra situationer är jag fortfarande säker på mig själv. Jag behöver inte andras godkännande, dom får gilla mig om dom vill. Men i förhållanden är det annorlunda, där ger jag allt av mig själv. Jag visar mig svag. Det är så himla läskigt.

Jag får panik och undrar om det verkligen är värt det. Men nu är det redan försent. Jag skulle aldrig tillåta mig att lämna honom av rädsla för vad jag i framtiden skulle kunna förlora. Nu tycker jag ju redan om honom.

Så. Jag måste fixa det här. Förmodligen alldeles själv, eftersom det är min egen lilla galenskap. Jag vårdar den så ömt.

Casperhunden ligger vid mina fötter. Nu när jag skrivit det här tråkiga som bor i mitt huvud ibland, så känns det redan bättre.

Jag åt middag med Mormor idag. Hon är en skön dam som inte haft sån tur i livet. Hoppas hon vill följa med och bada imorgon.

Dags för sista promenaden för kvällen.

Niclas

Jag är kär. Kan inte minnas när jag kände såhär sist. Jag är så himla lycklig.

Är jag felet?

Jag har kanske missbedömt en av mina viktigaste vänskaper. Jag var helt oförberedd. Och jag är jätteledsen för det. Jag försöker tänka vad som gick fel. Får känslan av att det var jag som var felet. Men jag var ju bara jag.

Jag har kärlek i mitt liv igen. Det är fantastiskt och jätteläskigt. Men man kan ju inte vara rädd för både tvåsamhet och ensamhet. Och man behöver inte hela tiden tänka massa steg åt alla möjliga håll. Men separationer är inte min starkaste gren, så jag får väl ha lite överseende med mig själv och mina rädslor.

Juliana var här igår. Hon är söt. Som socker.

Drack öl med kompisarna på kvällen, det var en stor lättnad att jag fortfarande kunde fungera socialt. I Östersund var jag en liten katastrof.
Blev härligt berusad.

Nu ska jag åka till Herr Söt. Hejdå.

Josefin den 6 juli 2006

Varm. Lycklig. Fundersam. Trött. Pirrig. Besviken. Älskad. Törstig. Kärleksfull. Tvekande. Kurvig.

Instabil

Jag är uppenbarligen inte starkare än min svagaste länk.